Idag är en sån dag då jag försöker mig på att göra en summering av det senaste halvåret av mitt liv. Slutet av februari var då min kropp sa ifrån att den inte klarade av att ha det som den hade det längre. Hade inte jag, min hjärna, mitt förstånd kunnat förstå det och dragit i handbromsen så jag hade sluppit hamna där? Svaret är troligen nej på den frågan. Kanske jag inte heller hade velat vara utan det jag lärt mig under de här månaderna. Troligen hade jag bara dragit halvhjärtat i handbromsen och kanske ändå kommit i den här situationen vid ett senare tillfälle. Ibland behöver man komma en bra bit ner i dalen för att förstå att man måste göra något för att komma upp igen. Har en väninna som kämpat sig igenom det senaste året efter att ha mist sin dotter i en trafikolycka. Där snackar vi om att kämpa för att ta sig upp över vattenytan. Jag tror att vi har lärt oss en hel del av varandra under det här året och en hel del om oss själva, på gott och på ont.
Tacksamheten jag känner för de vänner som finns runt om mig, dom som inte dömer, som finns för mig även när vi kanske inte hörts av på ett tag eller jag inte orkat vara social. Tacksamheten för de dagar när jag faktiskt mår bättre. Tacksamheten för kollegor som stöttar och uppmuntrar. Jag tror att min värld fylls mer av tacksamhet nu än den gjorde tidigare. Jag fylls av värme vid tanken att jag har två underbara barn här i livet. Även om vi inte träffas så ofta som jag hade önskat så betyder dom så oerhört mycket för mig.
För mig har den här tiden inneburit att jag släppt fram sidor och känslor hos mig själv som jag tidigare stängt in. Även om jag har dagar som är jobbiga så känner jag på något sätt att jag är mer levande nu.
Mitt i allt har jag dessutom träffat en fantastisk man som verkligen tar mig precis som jag är och som stöttar mig trots att jag ju har lite obalans i mitt liv just nu. Vi tycker likadant om mycket och där vi inte är lika känns det som om vi till stor del kompletterar varandra. Tror och hoppas att han är mannen som jag ska leva bredvid och tillsammans med resten av livet <3
Jag tror att jag kommit mer i kontakt med mina känslor efter det som hänt och därför vågar känna kärlek på ett annat sätt än tidigare.
Så en summering av dagens tankar är: Inget ont utan att det har något gott med sig. Det känns som om det, sakta men säkert, går framåt hela tiden även om det finns dagar med bakslag. Jag är medveten om att jag måste ta det lugnt och hela tiden tänka mig för så att jag inte rusar på för mycket och det kommer jag att behöva tänka på en lång tid framöver...förmodligen resten av livet.
Bilderna är från min älskade, lite rufsiga, trädgård.
Kram på er alla därute...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar